Min Volvo PV används som vardagsbil minst femtonhundra mil om året.
Försedd med dragkrok får den ofta dra både husvagn på semester, båten
till och från sjön samt en massa andra ärenden med släpkärra.
Den utför hårt arbete och gör det bra. Lättstartad även den kallaste
höstmorgon. Ingen choke behövs. Kanske lite småryckig gång vid jämn
belastning. Under en lång tid var jag säker på att det berodde på en
glapp spjällaxel i förgasaren. Men bilen var ju så lättstartad och man
pillar inte på det som fungerar.
Så PV:n och jag fortsatte ihop, om än med spasmer. En dag bestämde jag
mig för att byta åtminstone luftrenaren, det kanske kunde hjälpa. Nere
i förgasaren satt något liksom på tvären. Det visade sig vara
chokepjället som lossnat ur sin kuliss.
Efter att ha trätt ihop de två delarna försvann ryckigheten som genom ett trollslag. Nackdelen numera är väl startsvårigheterna.
I övrigt har en viss röd lampa varit det enda orosmomentet på mina
färder. Jag kan ju en del om bilar så laddningslampan känner jag väl
till. En bekant till mig körde däremot länge med en lampa inneslutande
en oljekanna klart lysande.
Han försökte väl räkna ut vad det var, men fick till slut ge upp och
besökte sin verkstad. "Var ska jag smörja?" var hans självklara fråga.
Nåväl, med en laddningslampa som tänds spontant, dessutom alltid på
längre utfärder känns resandet otryggt. Man kan ju som sagt en del om
bilar, så jag bestämde att det var likströmsgeneratorn som fallerat.
Och se! När jag lossat den från bilen och faktiskt fått isär den fann
jag ett alldeles svart innanmäte, massor av koldamm! Sen fann jag ett
fel till. En lödning av en kabel som glappade när generatorn blivit
varm. En lödning senare var allt bra igen.
Några bekymmersfria veckor passerade innan lampan lyste så där
irriterande igen. Det fick bli byte av laddningsrelä den här gången.
Först ett begagnat, sedan ett till. Sedan en stor utgift för ett nytt.
Det fördömda felet hade fortfarande övertaget. Det enda som faktiskt
hjälpte var att stanna till vid vägkanten, öppna huven och låta sambon
kliva ur och med ett mejselskaft knacka på det nya reläet.
Då fick jag en bra idé. Claes Johansson har ett gammalt hus där förre
ägaren firat formidabla orgier i gubblösningar. Ni vet när något går
sönder byter man inte ut den delen mot en ny, likadan. Nej, man
tillverkar delen själv av något helt annat och smackar sedan dit den.
Denna underhållsfilosofi borde kunna omsättas till bilvärlden. Mitt
laddningsrelä mådde ju som bäst efter lite smisk, det var bevisat, så
smisk skulle den få. En u-bockad plåtbit skruvades i torpedväggen
intill laddningsreläet. Ett vajerhölje av ståltråd träddes in i kupén
och fästes med ett beslag från en elcentral. Smutt. I med en pianotråd
i höljet.
Bocka tråden två gånger i 90 grader under huven. I kupén likadant.
Limma fast en knopp från en radio där inne. En mässingsklump där ute.
Voila! En fulländad gubblösning!
Med en svag böj på höljet händer först inget när man vrider på vajern
med radioknoppen. Sedan blir den uppbyggda kraften tillräckligt stor
och plötsligt sprätter vajern med mässingsklumpen till.
En smiskning fullbordas! Klonk i reläet!
Det tog en halv dag i anspråk och helt följdriktigt har inte
laddningslampan lyst en enda gång sedan detta geniala smiskaggregat
installerades…
Har aldrig haft: Något riktigt nytt.
Har: Lättviktsbilen Ideal -48 (tillsammans med Claes J), MC-bilen Pilot -48, Volvo PV -62, Ford Custom 300 -59, båten Cigala & Bertinetti Shark -58, en ansamling mc och mopeder.
Borde haft kvar: Fiat 500 C -58, den första med svansmotor.
VOLVO PV 544 FAVORIT 1962
Nyfixat: Gubblösning till laddningsreläet.
Ofixat: Gubblösning för att få ettans växel att stanna i läge. Gärna något med ståltråd.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.