Nyttofordonet

I USA annonseras ibland bilar ut som older restorations. Det handlar då om okörda utställningsbilar som trots ständigt putsande har åldrats i lack, krom och gummilister på ett för de flesta omärkligt sätt men
tillräckligt för att få poängavdrag av stränga concours-domare.

Dit hör tyvärr inte min 1953 års Austin A70 Hereford. Rejält patinerad renovering kanske man kan säga. Det är en paketbil som det hette innan vi i Sverige visste vad en pick-up var. Renoveringen är nu äldre än bilen var när jag köpte den och åren har verkligen satt sina spår.

Austin A70 var en mellanstor modell som tillverkades mellan 1948 och 1954 i två versioner, först Hampshire och från 1950 som Hereford. Motorn var en robust, långslagig toppventilfyra på 2,2 liter och 68 hk.
De flesta var fyradörrars Salooner, men eftersom de var rambyggda gick det enkelt att producera andra karossversioner, bland annat en pick-up som kunde fås med eller utan fabriksbyggd lastlåda.

A70 led av samma svaghet som Standard Vanguard, nämligen alldeles för kort hjulbas. Denna förlängdes med 4,5 tum på pick-upen, som också fick 17-tums hjul för ökad lastförmåga. Totalt tillverkades drygt 100 000 av alla versioner, men väldigt få finns kvar. Detta gäller särskilt pick-upen som liksom alla nyttofordon slets hårdare.

Till Sverige kom det ganska många pick-uper men jag känner inte till någon annan körbar än min egen. Jag har faktiskt haft två stycken. Den första räddade jag ur Miljö-Pelles grepp i en av de skrotbilsinsamlingar han gjorde på 1970-talet. Den stod i en lada i Gopa norr om Falun och hade tillhört en bonde som sålt grönsaker från den på torget i Falun.

Skicket var inget vidare och när jag sökte delar, bland annat däck till den första A70:n erbjöds jag att köpa en hel bil till! Bil nummer två visade sig snabbt vara i betydligt bättre skick än den första.

Den hade bara gått drygt 2 000 mil i Norrtälje Brandkårs tjänst och var fortfarande röd med svarta skärmar. Däcken var nya men växellådan hade totalrasat. Den första bilen fick förstås donera sin växellåda som
sattes ihop med en fabriksny originalmotor. Den hade jag bytt till mig från en Austin-Healeyentusiast som förvarat den i många år i tron att den var till Healey 100. Motorerna är lika till det yttre men Healeymotorn är på 2,6 liter.

Renoveringen påbörjades direkt. Bilen fick före lack blästras ren från sin sega brandkårslack i cellulosa. Vid den mekaniska renoveringen var det inga bekymmer med reservdelar.

Ägare av Austin-Healey kanske ogillar att få veta det, men deras bilar delar huvudkomponenter med
denna lilla lastbil. Jag lekte med tanken att montera en överväxel från en Healey men nöjde mig med den högre slutväxeln från personbilsversionen.

Renoveringen blev klar 1979 och därefter har A70:n körts 3 000 nyttiga mil. Länge var den vår enda bil med dragkrok och åtskilliga uppseendeväckande transporter av bilar, båtar och annan bråte har det blivit.

Bättre marknadsbil är svår att tänka sig, snackare inbjudes! Den lastar 700 kg på flaket som är 180×200 cm. Jag har monterat en liten hydraulkran, mycket bra när motorer skall forslas eller t.o.m. lyftas ur någon bil på skroten. Då gäller det att komma ihåg att fälla ut stödbenet.

Tillbaka efter nästa last snabbare stod det i broschyren. När man kört den ett tag förstår man varför. Någon sittkomfort hade Austin inte kostat på sin pick-up. Originalsoffan i galon som rymmer tre i bredd,
verkar vara uppbyggd på hönsnät och lite vadd. Det blev därför ett riktigt komfortlyft när den kunde ersattes av ett framsäte i fint grönt läder från personbilsversionen. Det hade använts som möbel i en sommarstuga i 40 år och var ett klipp för 200 kronor på Vikstamarknaden förra året.

Annars är A70 trevlig att lunka fram i. Motorn är smidig och råstark och den knixiga rattväxeln med felvända lägen en utmaning. Risken är också liten att man möter en likadan. Det andra exemplaret då? Det sålde jag redan 1981 som ett renoveringsobjekt och som det fortfarande är såvitt jag vet.

Några större problem har jag inte haft utom att en drivaxel gått av, svetsats och gått av två gånger till. Senaste gången omsmiddes den och kanske håller det nu.

Vid renoveringen lagades framskärmar och trösklar men de börjar nu åter tappa stilen. Jag har två framskärmar, nyrenoverade och klara på lager, men monteringen av dem skulle innebära följdarbeten i form av omlackering och en massa annat.

Och jag drar mig för att förstöra den patina jag genom nästan 30 års brukande lyckats åstadkomma.