Skelettfynd och Saab med hyperbroms

Driver du liksom jag ett fritidsföretag i logistikbranschen? Mitt företags basutbud (barn, mat, sopor) kompletteras av en rad fintrimmade tjänster främst inom loppis- och rädda saker till eftervärlden-sektorn.

I min drömskiss har jag sedan länge använt min igångsatta och utprovade Saab 95 1965 för ändamålet. Skulle lastutrymmet inte räcka, ens med fällt baksäte, väntar ett glupskt takräcke stort som en glestiljad dansbana och skulle inte det vara tillfylles vecklar en original dragkrok ut sin lika vackra som robusta svanhals.

Så långt drömskissen. Sanningen är att bilderna ovan inte kan bli mer riggade. Det är svårt att tänka sig ett mer stillastående ekipage. Takräcket är inte ens fastskruvat i dropplisterna och Pedobilen som lagts på ekspjälorna är ett ruttet glesverk som hålls ihop av mögelsporers vilja.
Det såg så lovande ut i september. Än en gång kom Saabexperten Tomas Ekberg kom till undsättning, med lugn och tålamod sorterade han ut problem efter problem på den gamla museipjäsen. Det var läckande vattenpump. Det var spökande huvudbromscylinder.

Vid avhämtning hemma hos Tomas far Yngve, som inte bara ägt bilen utan också med liv och lust(?) bistått i reparationerna, målades hösten i ljusa färger. Bilen fungerade fint. Inte så att motorn var pigg och kry i grunden, men det skulle gå att hanka sig fram, kanske rent av ända till besiktningen. ”Det ligger lite överblivet i handskfacket” sa Tomas och med en halv suck öppnade jag luckan, målad i den där behagligt grå kulören som skänker inte så lite cockpitstämning åt Saabens inre. Men det trasiga fanns inte där. Där låg ett ovikt besiktningsprotokoll. Ett blankt!

Jag vet inte vad familjen Ekberg har för hållhakar på bilprovningens tjänstemän, men Yngve bedyrade att det hela hade varit helt odramatiskt, ända fram till finalen då bromsbackarna inte ville släppa taget helt och fullt. Men, märk väl, allt inom lagens råmärken. Rosten var mer för fantasin närande än i verkligheten tärande i det bärande.
Jag körde en kilometer under sång. En till. Bilen hade dessutom fått nya navkapslar ur Yngves höglager – fyra hundra procent rätt navkapslar där förste ägaren med kalligrafisk omsorg målat siffror på insidan av kupolerna – telefonnumret! I händelse av att de poppade av under körning hade han bara att sätta sig vid telefonen och vänta på ett samtal från en rättskaffens medborgare. Det var bara det att bilen inte annat än i undantagsfall lämnade sitt specialbyggda garage under denna pedantiskt präglade period.

Den förhöjda navkapselnärvaron gjorde körningen extra njutbar, en känsla som hängde kvar två hela kilometer. Det var då bromspedalens naturliga slack övergick till en fasthet som annars kännetecknar själva kontinentalplattan under Huddinge. Och för varje körd meter därutöver reste backarna rygg med exponentiell verkan. Med glödgade fälgar nådde jag hemmets garageuppfart. En kvalificerad gissning (Tomas gissning) sade: invändigt svullna bromsslangar. Och där har pausknappen tryckts in.

Men Pedobilen då, cykelbilen som enligt planen skulle hämtas med min Saab 95? Där hade jag tur. Genom en god dos vänlighet fick jag den istället fritt levererad till nyss nämnda kommun av Saabvännen Jon Fredriksson. Jon var själva arkeologen i dramat kring detta fornfynd.
Jag lärde känna just denna Pedobil på 1990-talet då den stod rosig och fin i en gotländsk lada. Även om den aldrig blev färdigställd var den i detalj överensstämmande med Teknik för Allas klassiska ritning.

En vacker exponent för 1940-talets cykelbilsfeber, och som sådan högst begärlig i mitt (och Stefan Wulffs) alltmer målmedvetna sökande och samlande av hembyggda farkoster.
Men trots regelbundna kampanjer ville inte ägaren sälja. Istället blev skelettet med tiden nesligt avstjälpt under bar himmel, och det väder och vind kan uträtta under ett års tid mot en skör lättviktskonstruktion i faner är inga snälla saker.
Spanthelgedomen har nu forslats till en torr och trygg plats, så som den förtjänar. Nej, den ligger inte kvar på Saabens tak.
Om stil ska prägla vårens jaktsäsong måste Saaben ovillkorligen få nya bromsartärer, men helt ärligt behövs en ny frisk motor.

Det borde gå att lösa med lite väl utarbetad logistik.