Stiftbyte i husvagnen

Om jag börjar med häftstiften, så kanske ni fattar. Kanske. Efter flera
års sökande hade jag äntligen fått fatt i rätt sorts turistvimplar till
vår husvagn, att fästa på dörrens insida. Rätt sorts. Inte bara Säffle
rakt upp och ner utan Åreskutan med den rätta femtiotalsknycken. Det
kan vara typsnittet eller bilden kommer an på; en torftighet, en
överdrift. Ett koncentrat av det där lite små­trista svenska femtiotal
som samtidigt glimmar lite matt. Sådana vimplar var det.



Så då stod jag med Orbaden, Arvika och Omberg, färdiga för montage på
familjens Wuco 1950, vår älskade husvagn som troget släpat oss i
hälarna i mer än 15 år nu.



Men det var fel stift.



Vi hittade vagnen halvt nersjunken i leran vid en å 1990, en
föredetting som inom kort skulle eldas upp. I ren panik köpte vi den
för en krona av bonden som ägde den.



Jag vet inte om jag nog har tackat min mor och far, för utan deras
insatser i snickeri och syslöjd hade Wucon aldrig blivit återställd.
Men det blev den, i originalfärger, på brandkårsröda 16-tumshjul, med
en inredning som består av soffa, bord, diskbänk, garderob och inget
mer.



Den tillverkades i Västergötland av Wulf & Co, ett familjeföretag
som såg möjligheter i det mesta i allt från tankvagnar, gengasaggregat
och import av Borgward och Fiat. Men så många husvagnar blev det inte
och detta var den lilla modellen, antagligen avsedd för resande
försäljare.



Först rullade Wucon snällt efter en Opel Kapitän 1957, som inledde med
motorras och därefter iscensatte en nästan övernaturlig rostblomning
under en vinterförvaring. Den såldes med ett starkt inslag av självprut
till Norge. Därmed stod endast rad extremt opassande dragare till buds
de följande åren. Saab, hrm host 90, Saab 900 turbo och nu denna säsong
när Wucon äntligen skulle härbärgera familjen efter några års frånvaro,
vår oumbärliga VW Multivan. Familjen, ja. Räknade in barnaskaran -
fyra! Inte två som förra semestern. Den gången sov jag på golvet med
fötterna instuckna i diskskåpet, halva överkroppen i garderoben och
rygg mot rygg med sonen. Mor och dotter på tvären i britsen längst bak.
Det gick bra med synkroniserad andning, även om jag hade lite svårt att
bryta mig loss om mornarna.



Nu var det skarpt läge. Hur vi än provlåg, vände och vred fick vi inte
till det. Ett snabbygge av en dubbelsäng ändrade inte på saken, även om
jag för ett ögonblick övervägde att ta platsen under densamma. Två av
sex fick nyttja Multivanens överlägsna flexibilitet.



Men det var nära att semestern stupade på de där häftstiften. Wuco
lyder nämligen under oskrivna men inte desto mindre strikta lagar. Inte
en felgrej över tröskeln. Därför har vi en sladdrig visp med tveksam
funktion men i vackra färger. Därför hänger det celldelningsmönstrade
gardiner i fönstren och därför pryds huvudväggen av en trätavla med
Snoddas på med hela texten till Flottarkärlek och en bild på en
bandyboll.



Och därför skulle alltså häftstiften vara av rätt årsmodell. Nu har jag
bara några få vänner, någon enstaka, att dryfta ärenden som dessa med.
Vi diskuterade. Letade. Först på andra försöket blev det rätt.
Kopparblanka stift med spetsen utstansad och vinklad i 90 grader från
själva knappen. Såå 1953!



Och jag hittade dem i en helt oöppnad kartong märkt Svenska häftstiftsfabriken!