Tankar i tvätthallen

Högtryckstvättens dimmade vattenstråle sköljer bort den sista vintersmutsen och fram träder den skarpa kupékarossen i all sin stringens. Jag är egentligen inte mycket för att tvätta bilar men nyklassiker som min Honda från 1988 bör hållas i bästa möjliga skick för att de inte ska tas för vanliga bruksbilar.

Gränsen mellan pendlarhäck och entusiastbil är fortfarande hårfin.
Livet med Honda Prelude 2,0i-16 4WS är annars inte särskilt ansträngande. Jag kan faktiskt inte hitta något som är ens i närheten av att vara irriterande.

Den rika mängden elfinesser fungerar lika bra som 1988 och det varken skramlar eller gnisslar om någonting. Dessutom är den oerhört belönande att köra.
Fyrhjulsstyrningen gör den både alert i svängarna och stabil på motorväg och tvålitersmotorn på 137 hk är rapp så det räcker. Försäkringskostnaderna är låga och bensinförbrukningen rena skämtet.
Lastutrymmet är i semesterklass och bilrackarn är inte ens särskilt trång i baksätet.

Allt det här är lite ovant. Jag har ju fått lära mig att en bils karaktär definieras inte bara genom dess företräden utan också genom dess brister. Rader av bilar har passerat genom mitt liv där jag tagit det onda med det goda.

Dags för svamp och schampo. När jag sveper över karossen påminns jag om de saker som trots allt borde fixas. Det finns en uppsättning missprydande bucklor på höger karossida och uppe på bakluckan, att ta Preluden till en plåtmassör skulle nog göra underverk. Ett par mindre lackskador skulle också behöva åtgärdas för att det ska bli riktigt bra. Och nog kunde stötfångaren fram linjera lite bättre med skärmarna? Och …

Så fort jag tar ett steg tillbaka och börjar skölja av karossen återfår jag perspektivet. De små blessyrerna är inte tillräckligt stora för att dra ned helhetsintrycket.
Istället gläds jag återigen över att ha fått tag i ett så fint exemplar av denna ännu tämligen osjungna klassiker.