Tjugotvå somrar senare

Denna gång i Våra Klassiker - eller Våra Vrak som somliga anser vara en
mer passande benämning - skall jag berätta om min Alfa Spider som jag
ägt i 21 år.



Det är en -83:a, alltså modellen med den av många avskydda
gummispoilern på bakluckan. Själv har jag inte så mycket emot den men
opinionstrycket gjorde att jag på 1980-talet var ytterst nära att byta
ut spoilern mot en låg plastlist från Zender, den tyska "bilförädlaren"
som är skyldig till att så många åttiotalsbilar kläddes in i stora
plastsjok. Det är jag nu glad för att jag inte gjorde. Jag är också
glad för att jag behållit Alfan.



Den hade gått 1 900 mil när jag köpte den och nu visar vägmätaren
10 400 mil. Det har alltså i genomsnitt blivit 400 mil per sommar,
någon vinterkörning har den inte utsatts för. Under dessa år har den
gått igenom en bils alla faser, från uppseendeväckande nybil via den
halvgamla bilens osynlighet till "veteranbil" i omvärldens ögon "Häftig
bil, har du renoverat den själv?"



Denna sista (senaste?) bakhjulsdrivna Spider från Alfa Romeo
tillverkades i fyra huvudvarianter mellan 1966 och 1993. Monteringen
skedde hos PininFarina och känslan är att sammansättningskvalitet och
rostskydd var bättre än på de bilar som tillverkades i Alfas egna
fabriker. Någon renovering behövs därför inte ännu, även om åren satt
sina spår i form av diverse skrapmärken och stenskott i lackeringen.
Klädseln är solblekt på sina ställen men suffletten är fortfarande den
ursprungliga och håller ännu tätt.



De första åren grejade jag mycket med bilen. Det första som köptes var
en uppsättning av de då mycket populära Revolution-fälgarna. Jag behöll
originaldimensionen 14 tum, idag skulle man antagligen gå upp till 16
tum eller större. Nästa åtgärd var att ändra den ofta kritiserade
körställningen som sades enbart passa den som utan att böja på knäna
kan knyta sina skosnören.



Stolen höjdes i framkant för bättre benutrymme och plattan till
gaspedalen byttes ut mot en tunn plåtbit för mindre tröttande vinkel
för gasfoten. Den stora ratten ersattes av en klassisk träkringla från
Nardi som monterades med några mellanlägg för att komma närmare den nu
bekvämt tillbakalutade föraren. Skillnaden blev enorm och krampen i
gasfoten uteblir även vid långkörning.



I JÄMFÃ-RELSE MED mina tidigare Alfor, en Giulia Super och en 1750 GTV -
kändes Spidern ganska mjuk i fjädringen, förmodligen en eftergift åt
den amerikanska marknaden. Detta ändrades raskt genom att montera
stötdämpare runt om från Bilstein och hårdare bakfjädrar. Kurvtagningen
och styrprecisionen förbättrades därmed drastiskt utan negativ inverkan
på fjädringskomforten. Ett tag körde jag med en trimningsljuddämpare
från ANSA som ökade ljudnivån men knappast effekten så nu sitter
standardsystemet där igen. Alfaljudet är bäst i original!



Motorn är den råstarka tvålitersversionen av Alfas klassiska
twincam-fyra, här bestyckad med två Solex dubbelportsförgasare. De har
kanske inte samma anseende som de vanligare Weber och Dell-Orto men de
verkar hålla inställningarna bättre.



Det svåraste problemet har varit bilens aptit på kardanknutar. Innan
jag 1994 lät Svea bilverkstad rikta och balansera kardanstången bytte
jag knutkors fyra eller fem gånger. Stången är ganska kort så eventuell
obalans i den känns inte så mycket i bilen.



Alfan gillas av alla i familjen och det är fortfarande lika roligt och
spännande att ta ut den på en tur. Den står alltså inte på
transferlistan utan blir kvar i garaget.