Volvo 240: Första åtgärden

Den allra första åtgärden man som ny ägare utför på en nyinköpt bil är viktig. Ett lyckat resultat ger råg i ryggen och tillförsikt, en hörnsten i grunden för ett långt och lyckligt ägarskap. Ett ingrepp som slutar med att bilen blir sämre än när man började är däremot mindre bra – det vet jag av erfarenhet.

Alltså gäller det att börja med något enkelt.

När jag fick leverans av min Volvo 240 GL 1987 som jag köpt på telefon genom Klassikers mekexepert Julle blev jag inte besviken. Den var till och med finare än vad jag vågat hoppas.

Julle hade servat den med nya vätskor och remmar, besiktigat den och sett till att allt funkade.

Det var min far som kört ned den till Stockholm från Östersund och inte ens han hade lyckats förmedla hur extremt välhållen den var. Han pratade mest om hur han trodde att han uppfattades av andra bilister när han rattade den röda originalbilen.

”Snålgubbe, alla trodde nog att jag var en snålgubbe som köpt den ny och behållit den!” sa han om och om igen.

Nu stod den alltså här. Hos sin tredje ägare på 24 år och med endast 8 300 mil bakom sig. Jag gick ett varv runt bilen. Den var rak och fin i karossen, inte minsta antydan till ros i vare sig reservhjulsbaljor eller skärmkanter, dörrar eller trösklar. Helt standardutrustad sånär som på en Volvo originalstereo och dragkrok samt ett par hemska strålkastarskydd märkta med Artex.

Det enda man egentligen kunde anmärka på var alla vaxrester som satt som berget i lister och på runt emblem. Till och med på insidan av bakluckan, huven och dörrarna var det vaxat med stora trasan.
Och så en sak till: Det gnisslade varje gång den bastanta kopplingspedalen trycktes ned.

Gnek. Gnek-gnek.

Jag hade hittat föremålet för den första åtgärden!

Fram med silkonsprayen, In under panelen. Spray-spray. Kopplingspedalen tyst! Succé!

Inte konstigt att jag fick energi att börja med större grejer.

Som att ta bort Artexskydden på lyktorna.