Återfallsbus

Jag har flera gånger de senaste åren drömt att jag upptäckt att jag
trots allt inte sålde min första helt nya bil efter bara ett halvår och
602 mil, utan bara ställt undan den och glömt bort den.


Med ett leende har jag då vaknat upp, redo att efter 18 år öppna
den gistna dörren till garaget där den stått perfekt förvarad och ta
fram en röd Peugeot 205 GTI 1,9 av 1989 års modell. I nyskick.


Men tyvärr. Bilen såldes våren -89 och har inte setts till sedan
dess. Och även om jag haft många roliga bilar sedan, är det få som
matchat GTI:n i hög dra-på-munnen-faktor.


I flera år har jag därför hållit lite koll efter en fin 205 GTI men
det har varit glest mellan de omodifierade lågmilarna. I samband med
författandet av förra numrets klassikerguide förvandlades småsuget till
ett rent behov och så lägligt då att ett lämpligt objekt dök upp på
blocket.se.


En vit 205 GTI -90 med blott 7 800 mil bakom sig, i en ägares
händer dessutom. Nybilskänsla utlovades redan i annonsrubriken. Enda
kruxet var att bilen fanns i Malmö, och någon tid eller möjlighet att
åka och titta fanns förstås inte. Ärendet fick motvilligt släppas men
jag kollade flera gånger om dagen om annonsen låg kvar.


Någon vecka senare pratade jag med fotograf Kasper Dudzik och han
råkade nämna att han samma eftermiddag skulle in till Malmö. Ett par
minuter senare var allt ordnat och ett par timmar senare började min
mailbox fyllas av bilder på en riktigt skaplig 205 GTI. Visst fanns
skavanker som en illa utbucklad framskärm, en liten rostskada på en
tröskel, trottoarrepade fälgar och lite slitage i skinnklädseln. Men
Kaspers beskrivning av helhetsintrycket fick mig att lyfta luren och
slå till. "Som en tre år gammal bil!"


Ett par veckor senare öppnade sig en lucka i kalendern och vi kunde
flyga ner och hämta bilen. Vid det laget hade jag åtskilliga gånger
förbannat min impulsivitet och mina förväntningar på skicket hade
skruvats ned för varje dag. Men när säljaren Magnus Mårtensson, som
köpt bilen av första ägaren i höstas men som egentligen tycker bättre
om Mercedes, slog upp porten till garaget i centrala Malmö föll allt på
plats. Vilken snygg liten bil - och vilket skick! Inte perfekt, men
precis så bra att den är kul att åka omkring men samtidigt inte för fin
för att användas som den sommarbruksbil den är tänkt.


Provturen avslöjade en sliten koppling men annars var allt precis
lika kul som jag kom ihåg. Efter bara några meter föll allt på plats
och varje handgrepp, ljud och doft kändes märkligt bekant.


Köpet fullföljdes vid en blåsigt placerad bankomat - det är i den
prisklassen det är roligast att göra bilaffärer och morgonen därpå
anträddes resan hem. Ett spänningsmoment var det faktum att bilen
saknade vinterdäck. I Malmö var det barmark sedan flera veckor men
väderprognoserna hotade med snöyra i Småland och Ã-stergötland. Försöken
att få tag på begagnade vinterdäck i Skåne hade misslyckats och nya
ansåg jag mig inte ha råd med. Skulle det i efterhand te sig dumsnålt?
Och hur lång tid skulle det ta att komma hem?


Allt började i alla fall bra. Bilen stod kvar på gatan där vi
lämnat den (det har man ju hört hur stöldbegärliga GTI-bilr är) och
startade som den skulle. Redan i första gathörnet påmindes jag om hur
kul det kan vara att köra bil. Den 1,9 liter stora motorn på 122 hk är
egentligen inte särskilt sportig i karaktären, den långa slaglängden
gör maskinen björnstark på låga varv och det går utmärkt att lägga i
femman redan i 50 km/h. Men gasresponsen är blixtsnabb och den låga
karossvikten gör bilen extremt reaktionssnabb i alla lägen. Stora
glasytor och tunna vindrutestolpar ger precis den överblick man ofta
saknar i dagens småbilar. Swiff, swiff så hade vi tråcklat oss ut genom
rusningstrafiken och anträtt motorvägen.


Om hemresan finns egentligen inte mycket att säga förutom att vi
lyckades hålla snöovädret bakom oss och att vi till nästa resa kommer
att packa ner öronproppar. Efter att ha sträckkört 205 GTI i
motorvägsfart i sex timmar kan jag nu föreställa mig hur det är att
vistas i en torktumlare på snabbprogram.


I väntan på våren ska kamremmen bytas (vågar man själv?), nya däck
och bättre originalfälgar införskaffas och den där "ytrosten" på
tröskeln som visade sig möjlig att trycka hål på med tummen fixas.
Annars är det nästan som i drömmen - jag har hittat min bil igen efter
18 år.