Doftspridaren

Det sägs att lukten är det sinne som är starkast kopplat till minnet.
Dofterna av avgaser och bensin som kommer från min Austin Cooper gör
mig lugn och trygg på något vis. Så har vi också varit kompisar i 23 år
vid det här laget. Redan strax efter inköpet skedde en luktincident av
det mindre trevliga slaget. Den tidigare ägaren hade dalmatinerhundar
och när vi stannat för att tanka bilen så kom en hund och kissade på
bakdäcket. För att följa i den tidigare ägarens spår så skaffade jag en
tygdalmatiner för att skydda Hundkojan mot andra hundar som ville komma
och kissa på den igen. Hittills har det fungerat.

Gamla bilar kan lukta många saker som mögel och gammalt damm, men
Hundkojor har en tendens att lukta lite bensin. När gamle rallyräven
Paddy Hopkirk som ju vann Monte Carlo rallyt i en Cooper S 1964 fick
provköra den nya Minin så sa han så här: "Den gamla luktade bensin
och  läckte en hel del vatten. Det gör inte den nya".

Det är inte bara bensin som min Koja luktat genom åren. Hett rostvatten
från kylaren är en annan lukt som jag har dåliga minnen av. Jag hade
problem med kylaren ett tag och värst konsekvenser blev det nog den
kvällen jag bestämde mig för att åka upp till Rättvik och cruisingen
under Classic Car Week. Den långa kön in till cruisingen blev för
mycket för kylaren och motorn gick väldigt illa. Till slut tog jag mig
fram till en bensinmack där jag oförsiktigt nog öppnade kylarlocket
trots att en fin Camaro stod ganska tätt framför mig. Rostvattnet kom
inte bara över min lilla bil utan även på Camaron och dess sufflett.
Kvinnan som körde tittade allvarligt på mig, men stressad över
situationen så riktade jag mig mot den man som satt i passagerarsätet
och bad så hemskt mycket om ursäkt. Jag försökte hjälpligast få bort
rostvattnet från bilarna, men helt ren blev nog inte suffletten. Så,
långt senare när jag bläddrade i en gammal biltidning kände jag igen
kvinnan och bilen. Det var Sverige snyggaste bil jag besudlat. Dessutom
hade jag förutsatt att ägaren var den manlige passageraren och inte
kvinnan som körde.

Årets säsong inleddes med en luktsensation. Som jag tidigare berättat i
Våra Klassiker hade jag låtit renovera SU-förgasarna och skulle nu
skruva tillbaks dem. När jag försökte få bort packningsrester så åkte
en del ner på grenröret. Så jag anade att det skulle lukta lite illa 
när bilen startades första gången för säsongen. Jag körde några varv i
det allmänna garage där jag har parkeringsplats för att se hur bilen
gick. Då kom en man för att hämta sin Jaguar och när jag kör förbi
honom visar han tydligt hur illa han tycker att min bil luktar. Jag
blev rätt förvånad och kränkt över hans reaktion, dessutom trodde jag
att vi anglofiler höll ihop och hade förståelse för våra bilars ibland
märkliga beteenden. Vår redaktionssekreterare Claes Johansson hade en
annan infallsvinkel och menade att Jaguar-ägaren var stolt över att ha
tagit sig upp på den sociala stegen och därför tittade snett på mig i
min lilla Hundkoja.

I ett försök att få Hundkojan att lukta annat än bensin vakar nu en
djävuls-anka strax under backspegeln. Trots det så är dofterna bekanta
för den som har Hundkoje-minnen. När en bekant vars pappa hade en
Cooper på 1970-talet tittar in i min Hundkoja så är det första han
säger att lukten tar honom tillbaks till barndomen.