Lagom fin

Det var några år sedan jag hade min senaste Alfa och den sålde jag sjukt nog för att den var för fin. Jag drog mig för att ta ut den mörkgröna 1750 Berlinan ur garaget även vid riktigt vackert väder. Då skulle ju klädseln kunna solblekas…

Och vid regn - inte en chans. Den orörda lågmilaren jag så länge suktat efter skapade mest tvångstankar. Synd på en så trevlig bil.

Då är förutsättningarna bättre den här gången. Den 1600 GT Junior som sedan några veckor står i garaget har bara gått 8 100 mil och är i allt väsentligt i originalskick. Inredningen har inte varit med om särskilt mycket och bilen står högt och stolt på fjädrarna som en Alfa i 105-serien bör.

Till och med de snygga plåtfälgarna sitter kvar (dock skodda med lite för stora däck). Bilen är precis som jag vill ha den utan att jag behöver noja loss, Alfan är nämligen redan renoverad en gång. Nedplockad i småbitar, seriöst rostlagad och omlackerad i slutet av 1980-talet.

Det enda som är lite tråkigt är att bilen då lackerades röd, när den levererades ny 1975 var den lejongul. En typisk kulör både för tiden och för stilsäkra Alfa Romeo.

Att köpa en trång italiensk sportbil är egentligen inte optimalt just nu. Huset ska renoveras, barnen vill gärna åka med och tiden för spontanturer klart begränsad.

Men när min gode vän Fredrik Romare bestämde sig för att göra sig av med Alfan kände jag mig tvungen att slå till. Jag och Fredrik hade några månader tidigare varit ute på en fantastisk resa längs Vättern i GTJ:n (se Klassiker 9-10 2007) och minnet av den sympatiska bilen hade bitit sig fast.

Fredrik hade pratat om den i flera år, den där Alfan som stod och dammade i ett svinhus i Halmstadstrakten och som någon borde rädda. Och varje gång han hade tagit upp frågan hade jag hejat på honom i hans ambitioner att ta kontakt med den gamla damen som ägde den.

Samtidigt hade jag inte hyst några större förhoppningar om att en Alfa GT 1600 Junior som stått still i närmare 20 år skulle vara i särskilt trevligt skick eller att den gamla damen var intresserad av att sälja, i alla fall inte särskilt billigt.

Men Fredrik har kanske en lite ljusare syn på livet för han skrev faktiskt det där brevet. Och inte nog med det, efter första avslaget kom han igen några år senare. Och i somras var plötsligt bilen till salu! Eftersom Fredrik visat ett så seriöst och idogt intresse skulle han få första tjing.

Alfan hade stått oanvänd sedan 1992 och visade sig vara i riktigt bra skick. Fredrik slog till men på väg till besiktningen gick bromspedalen i golvet. Alfasommaren blev inställd, bilen stod på verkstad en bra bit in i september innan problemen var lösta med ny huvudcylinder och renoverade ok.

När den sedan varit färdig i några månader fick Fredrik nytt jobb som krävde bilpendling och en andrabil. Då fanns ingen plats för Alfan.

Jag har heller ingen plats för Alfan men det löser sig nog. Nu väntar jag på våren och att få dra igång den lilla 1600-kubikaren med det friska avgasljudet.

Den här bilen ska jag behålla länge!