... intill huset fanns ett bussgarage där Julitatrafikens bussar huserade. När de andra barnen hjälpte till med att härsa hö och annat på åkrarna var jag i bussgaraget och kollade på bussarna.
Jag lärde mig snart alla registreringsnummer och vissa bussar kunde jag känna igen på motorljudet. 1959 hade jag fyllt sexton år och hade uppnått den ålder som man måste ha för att jobba som konduktör på Södertörnsbussarna. Jag sökte och fick jobbet.
Bussgaraget i Handen blev min stationsort och jag skulle jobba tillsammans med Svenne Daleryd, en busschaufför som blivit tilldelad guldklocka för rådig körning och räddande av människoliv.
Svenne hade 1952 fått möte med en omkörande lastbil varvid kollision uppstod, fronten med pedaler försvann och även Svennes högerben krossades, trots detta lyckades han hålla bussen på vägen och utan bromsar rulla bussen några hundra meter tills den stannade. Svenne var jätteschysst mot mig och jag fick ofta provköra bussen på garageplanen i Handen.
En gång provkörde jag för mycket, Vi hade kört en tur från Skanstull och nu var det fikapaus i bussgaraget. Jag gillade inte kaffe på den tiden, men att köra buss det gillade jag. Medan Svenne fikade testade jag bussen och plötsligt hade jag backat upp bussen i en snödriva och hjulen hängde i luften.
Nu hade avgångstiden infunnit sig och jag får bråttom att springa till Svenne för att upplysa om läget. Jag möter Svenne i garagedörren och han tittar på mig med undrande blick: ”Var är bussen?” Där, sa jag och pekade på den största snöhögen inom synhåll. Som tur var fanns en liten bärgare i garaget och med den kopplad framför kom bussen loss.
Med 20 minuters försening lämnade vi Söderbymalms busshållplats som låg alldeles intill bussgaraget. Ett 20-tal resenärer som stod vid hållplatsen hade bevittnat alltsammans.
Busstrafiken Stockholm-Södertörns bärgare var en Dodge från tidigt 40-tal.
Mer från Klassiker
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.