Grabbigt, sportigt, barnsligt

Det råder pojkcykelfeber i delar av familjen. Med ungarna som alibi har en försvarlig mängd sportiga pojkcyklar runnit in i prång och utrymmen.

Senaste impulsen var en sorglig Crescent med den klassiska pepitadekoren som Nymanbolagen introducerade 1959. Den fiskades upp för en hundring på sommarens MHS-marknad. Jag såg den liksom i ögonvrån. Backade och bladade på ren reflex.

Min magkänsla sa att det fanns potential under den solkiga ytan, sånt där har jag blivit ganska bra på med åren. En kvart senare hade jag på samma marknad rakat in nya slangar, däck och en osutten sadel.
Tre hundra till.

I ett liv fyllt av evighetsprojekt som ständig göder livskriserna gäller det att då och då peta in snabba jobb med lika snabba resultat. Nu kliade det i fingrarna.

Barnen beordrades till garaget för att bevittna pappas gnistregn när cykellåset öppnades med vinkelslipen en gång för alla. Inte ens de små blev imponerade. Därpå följde en omgång med thinner och Autosol. Sedan var det bara att fetta om lager och toppa med saker ur Gömmorna, dessa Gömmor.

Ett kromfint speedwaystyre med fågelpinne fick se sin enformiga tillvaro förändrad i ett slag. Det passade helt perfekt. Men det hade jag å andra sidan på känn redan för tio år sen när jag räddade styret från en skrothoj.

Ny kedja låg i moppelådan, så också en otrasig baklykta. Hålen i framskärmen skyldes elegant med en svala i aluminium från en Puch Lyx, alltså en moped. Hastighetsmätaren satt från början på en motionscykel och förrådet av cykelstrålkastare är – om man säger – ganska stort.

Valsituationen var därför – om man säger – ganska gynnsam. Till slut enades jag med mig själv om en nätt, en schweizisk Lucifer Aero. Jakten på pedaler nostalgislungade mig slutligen tillbaka till min barndoms bilskrot i Östergötland. Berget av cyklar såg exakt likadant ut som mindes det.
Klart!

Den skidförsedda pojkmakapären ”Sladden” i förgrunden vittnar om något annat. 2008 såg jag den mystiska saken på Falumarknaden. Gissningsvis någon fabrikör på 1960-talet med en lysande idé, som aldrig slog (någon som vet mer?) Sladden var helt oanvänd och jag ville omedelbart äga den.

Sju hundra kändes den gången lite svettigt, men som tur var ”råkade” jag fotografera säljarens bruksbil och två år senare ”råkade” jag hitta bilden. Jag kollade regnumret och ringde upp.

Till saken hör att jag bara en vecka tidigare ”hittat” en omgång väldigt fina vinterhjul i Gömmorna, till en Saab V4. Min kompis Johan högg dem direkt för 400 spänn. Betalningen kunde vi ta vid tillfälle. En cirkel av nästan övernaturliga mått var på väg att slutas. Jag ringde av en slump Johan just när han råkade befinna sig i Borlänge.

Gissa vem som också bodde i Borlänge? Och ville ha 400 spänn för en pojkmakapär med skidor? Johan fick inte bara justera sin skuld på ort och ställe utan också ta med godingen hem. Visst kan man väl säga att jag därmed fick den gratis?

Vidare: ”Ivar Special”. På bilden i händerna på Ture, alltså den vitröda med limpa. Köpt för minst nio år sedan i Tidaholm. Rullar lätt, fint, en raritet. Även den har fått en dos Autosol för ett par år sedan, men orken räckte bara till framhjulet.  Så kan det också vara.

Herman flankerar den kanske finaste av alla. Men också den alldagligaste. En silverfärgad Puch från 1970-talet. Stod länge ny i ett skyltfönster i Alingsås tills den reades ut. En läsare köpte den för min räkning, ännu ett bevis för att Klassiker har de allra bästa läsarna.

En sak till bara. Tror ni på fullt allvar att jag kom tomhänt från favoritskroten i Östergötland? Kolla den lilla bilden ovan.
Visst är den underbar!