En glidtackling åt väst

Vår älskade Fiat Multipla har vandrat vidare. Med nosen riktad mot Slite pekade bakhjulen mot Tingstädsträsk respektive Gothem, ett malande faktum som skygglappar stora som badmadrasser inte kunde ändra på. Åter på fastlandet såldes bilen pronto.

De övriga felen behåller jag för mig själv, jag är den siste att tala illa om denna mirakelmodell som likt ingen annan vardagsbil så snyggt prickar skärningspunkten udda/cool/praktisk.

Dessvärre var skärningspunkten mellan uppskattad verkstadsräkning/värde en helt annan och fasansfull historia. Bilen ägs nu av en Fiatmekaniker med fri tillgång till verkstan efter arbetstid.

Billöshet är ett onaturligt tillstånd så jag lånade lägligt hem kollega Calles Buick Park Avenue. Just precis den som kollega Carl och kollega Bo också ägt. Jag såg på Calles lätt sensäsongsflackande blick att bilen nu var mogen att plockas.

Jag har i mitt arbete förmånen att då och då kunna låna med mig nya bilar hem. Det kan landa värsta taggiga rymdraketen på gårdsplanen.
Men aldrig en reaktion.

Mitt flammande bilintresse är ett främmande virus i familjekroppen, ur försörjningssynpunkt accepterat men inget att prata om.

Jag parkerade därför Buicken ljudlöst, utan några som helst illusioner. Döm om min förvåning när de i storleksordning vandrade ut ur huset och omringade bilen. ”Vilken fin!” Sedan följde en gissningstävling om den var ny eller gammal och hur många hundra tusen den kostade.

Den gängligaste sonen stack lägligt iväg på träning, men resterande fyra familjemedlemmar krävde omedelbar provtur varpå frun snart somnade i högerstolen.

Jag har aldrig mött ett liknande engagemang. Det var bara att köpa.