Lekstuga i museiskick!

Gammelmansskador är samlingsnamnet på de blessyrer som uppstår när annars så reko bilmän krampat fast i ratten lite för länge. Tillståndet kommer utan tvivel bli vårt eget så småningom, men just nu märks det mest i samband med köp av hobbybil.

Ni vet, man kliver in i ett garage och inser med fasa att flyglar, dörrar och kofångare fått betala ett högt pris för ägarens beslut att ”bara köra en sommar till”. Skadorna har förstås uppkommit av att garageplatser spontankrympt och friströvande grindstolpar, hus- och smådjur oprovocerat sprungit in i karossen från alla håll.

Fenomenet är överrepresenterat bland bilar som bara månader tidigare var praktexemplar bland sina likar. Raka och fina originalbilar.

Mindre omtalat är det barnrelaterade våldet.

Jag ska berätta vad barn är kapabla till.

Det började med ett pling i inkorgen. Tekniska museet i Stockholm skulle ha loppis. Rekvisita och utställningsföremål stod det och trots att lördagen egentligen var intecknad stod jag där och småsknuffades vid insläppet. Jag granskade motståndet. Det var ogifta män i övre medelåldern. Apparatkillar.

Inriktningen på tåg låg i luften, bara en enda utstrålade bil och han var farlig, både yngre och mer vältränad. Men orutinen sken igenom. Han hade tagit med sig sin tvååring, som i släppögonblicket började kinka. Jag gled förbi. I farten snabbskannades den småsorgliga ansamlingen salugrejer; en hög med utklädningskläder, några elcentraler – och där, pangbom! På med en såldlapp. Ett två gånger två meter stort fotografi på en Saab 92 1950, i klassisk parkeringspose bredvid en Saab J21!

150 spänn.

Adrenalinpåslaget hade lagom klingat av när jag några dagar senare skulle avhämta fotografiet med hyrkärra och bärhjälp. På innergården ser jag då en snöhög till form och storlek identisk med en Saab 95. Varje fiber i mig ändrar läge.

Det visar sig vara en utställningsbil som under ett år fått vikariera för tufftufftåget i stora maskinhallen som barnens egen lek- och klätterattraktion. Objektivt sett helt begripligt med tanke på att en Saab 95 bättre än något annat skulle smälta in mellan dammsugaren Noo-Noo och brödrosten Tubby Toaster i Teletubbies. Men ändå, en klassiker!

Nu var museitillvaron över. NASA:s rymdgrunkor skulle in och ut i kylan for Saaben. Jo, nog kunde jag väl få köpa även den. När jag dessutom kastade in ett löfte om snabb avhysning från platsen blev förhandlingen kort. Efter grävande och knuffande var kärran lösgjord och med ändarna blottade och dörren möjlig att öppna visade det sig att det var en Savannbrun -65:a med gamla sortens registreringsskyltar och en förarstol snickrad i trä!

Exakt hur den avställda, oförsäkrade Saaben forslades till redaktionens garage behöver vi inte fördjupa oss i, men det var först följande dag när snön smält som jag på allvar förstod den uppväxande generationens kapacitet.

De hade jädrar gjort sina dagsverken.

Barn i alla åldrar hade tagit sig an den stackars herrgårdsvagnen med samma grundlighet som präglat hanteringen av gjutjärnsloket, övergrepp utförda enligt schema måndag- fredag 10-17, onsdag 10-20 och helger 11-17. Höga på naturvetenskapliga experiment hade de i grupper om tio gått till anfall; slitit, dragit, studsat, ryckt ... och förmodligen haft ganska kul.

Pappalediga pappor hade garanterat stått bredvid attraktionen och skrockat om spyfällor, plutterburkar och rattspakar för döva öron. Allt medan nya lager av kolapapper lade sig över högarna av läppglans, enkronor och nappar. Om inte askkoppen EU-säkrats med popnit kan vi vara helt säkra på att telningarna kört tidernas rökparty därinne.

Den ursprungliga förarstolen maldes ner på ett halvår. Gällande registreringsskyltar, torkare, solskydd, blinkersspak, knappar och reglage gick samma väg. Och hela tiden försökte museets vaktmästarstab hålla jämna steg med silvertejp och nya lager av popnit, arbetsuppgifter inte precis utförda i enlighet med museivärldens strikta konserveringsideal.

Ändå stod den pall. Tyst. Värdigt. Borrhål och barnmisshandel hade inte berövat den hedern, även om det varit nära. Förutom priset och det faktum att den goda Saabdoften i kupén hängde kvar så fint var detta en avgörande sak för mig.

Min första insats var att klä av passagerarstolen. Sömmarna mellan tyg och vinyl var spruckna och fogade med silvertejp. Jag postade klädseln till Bil & Marintextil AB i Linköping för en snabb och korrekt hantering. Som åtgärd nummer två tillfördes bensin och batteri. Svaret blev en tvåtaktsfanfar.

En första och ytlig inspektion därutöver visade att grundskicket trots allt inte var svårartat. Rost i ena bakskärmens hörn, i dörrarnas nederkanter, ett rejält kromsläpp på den i annars så fina bakstötfångaren, bucklig huv. Ungefär. Lacken sammanfattar savannens samtliga nyanser, men ger ett samlat intryck på lite håll. Stol och knappar går att skaffa, till sånt har man kompisar.

Men jag skulle bra gärna vilja ha tag i den där ungjä … tossingen som med sin kardeborreknutna gympasko satte in det sista ödesbrytet mot växelspaken och därmed gjorde bilen omöjlig att köra. En oförlåtlig illgärning som vida överstiger gammelmannens färdigheter.