I P-garaget där privatsäljare ställde ut sina bilar stod dessa fina ”Youngtimers” från Daimler-Benz. För den vita 250S begärdes 14 500 euro. Den röda 230/6 från 1975 med bara 2 ägare var klassad som Note 2 i den tyska skalan och för den var priset 6 800euro.
En gammal postbil från US Mail hade letat sig till Tyskland. Enligt säljaren var den högerstyrda och bakhjulsdrivna Jeepen fullt körklar och han ville ha 3 950 euro.
En Lloyd kan man renovera i en sjöfraktscontainer.
Mercedes-Benz 190 fanns i Tyskland att få med 1.8-lters motor för den som ville spara på årsskatten. Denna fina 91:a hade bara gått 1220 mil men på utrustning hade det inte sparats, den hade de flesta options. Pris 7 900 euro.
På 1980-talet var NSU Ro 80 ett hett investeringstips men den förväntade värdestegringen har uteblivit. För denna fräscha -73:a med 36 år i samma familj begärdes 6 900 euro . Det är idag bara riktiga entusiaster som vågar köpa.
Eftersökt av ägare till 170S är Becker Solitude med den runda skalan – pris helrenoverade från 1250 euro.
En typisk bil som vår redaktionssekreterare Claes går loss på - Adler 2, 5 liter 1937- 1940, ofta men inte officiellt kallad Autobahn. Färgsättningen tyckte vi var för krämig och inte tidstypisk.
Adler hade ett starkt sluttande bakparti för det trodde man 1937 skulle sänka luftmotståndet, men det var fel. Soltaket löpte på utvändiga skenor.
Växelspak på instrumentpanelen associeras ofta med framhjulsdrift men Adler Autobahn var bakhjulsdriven.
Klubben för Mercedes Strich 8 – i Sverige kallad Kompakten - brukar ta hem priset för mest uppseendeväckande monter. I år hade man spelat på att Strich inte bara betyder streck utan också prostitutionsstråk och byggt upp en lokal som kunnat platsa på Reeperbahn. Det var mest svenskar som blev chockerade…
Montervärdinnor i tidstypiska kläder, men vilken epok är det?
Det var totalt sju utställningshalllar och även i förbindelsegångarna såldes smådelar, broschyrer och modellbilar.
Ännu en svensk som sökte lyckan på den tyska marknaden - en välbevarad 240 DL från 1978 med 7010 mil på mätaren bjöds ut för 4 900 euro.
Vad är detta? Känner vi inte igen…
Jo, denna dammiga cabriolet är en Honda Prelude av första generationen. Enligt säljlappen en av 46 byggda. För denna 81:a med läderinredning begärdes 9 500 euro.
Charmiga figurer som Bosch på 1950-talet prydde sina butiker med. Säljaren var inte där så vi fick inte reda på vad de kostade idag.
En plåtverkstad ställde ut den här dörren där ena halvan var proffsrenoverad och den andra, den målade, fusklagad. Är den någon som ser till vilken bil dörren hör?
Som f.d ägare av märket gick skribenten Bo loss på en Hanomag Sturm Cabriolet Karosseri Hebmüller. De få tyska 30-talsbilar som finns kvar går för höga priser men denna var troligen inte till salu.
Bremen var Borgwards hemstad och där gick Isabella som taxi trots att den bara hade två dörrar. Det var innan det blev lag på att alla tyska taxibilar skulle vara ljust elefenbensgula (DB 623 hellelfenbein).
Citroën för angofiler. 2CV Bijou ritades av Lotus revisor (!) Peter Kirwan-Taylor som även låg bakom Lotus Elite. Bara 212 exemplar lämnade fransmännens fabrik utanför London.
Förgyllda ekerfälgar med vinterdäck måste varit väl dekadent även i Schweiz, där denna Rolls-Royce Camargue såldes som ny.
Motorcykel för män (sic) kallades Münch Mammut. Vacker 1200-kubikare från NSU gav bra fart.
Trasiga skärmar avskräcker inte Mercedes-entusiaster. Kanske.
Tyskarna älskar oss. Här fyndas Volvo-delar.
Sportsystem är läckert. Men ska det inte vara fyra pipor på en Porsche 914?
Innan Norton provade tyska Hercules att bygga wankel-motorcyklar. Trots 26 hk och sex växlar blev det ingen succé.
