Misshandlad och tuktad under sista 50 åren tar sin tribut. Brutaltag men bitarna måste tillbaka till sin ursprungsplats. Spännband löser problemet genom att dra tillbaka a-stolpen.
Jag behövde byta en större yta av förstärkningsplåten på förarsidan men nu är gångjärnsinfästet lika starkt som det var 1928
Som tur fick jag med tre lösa dörrar utöver kaross och ram från Norrbotten. Utan dessa tre hade jag varit helt rökt då tiden och rosten gått mycket hårt åt låskistor och annat i original dörrarna.
Det ser vid första blick rätt hopplöst ut men vänta bara...
Med hårdvaran loss plockad från dörren och ett lämpligt vapen redo är det bara gå loss med milt våld.
Först dränker jag in delarna med WD-40 och kontrollerar hur mekaniken är konstruerad.
Sedan knackar lag försiktigt med en hammare och se. Det brukar kunna skrälla loss och då är det bara vräka på mer WD-40 och fortsätta motionera rörelsen tills allt går lätt.
Jag gör precis samma sak med innerhandtagets mekanik. Skulle det vara helt patrull så är värme det sista knepet. Det ska vara bra nog ihoprostat om inte rejält med värme inte får loss bitarna. Men jag undviker att gasa på med gasen i det längsta eftersom värmen dödar fjädrarna som ofta finns i olika låskonstruktioner.
Vevar och handtag sitter med skruvar och gängorna är givetvis rätt dåliga. En gängtapp i rätt dimension och skruvdragaren ordnar detta lätt.
När man river i bilar som är nästan 100 år gamla så inser man att ibland har utvecklingen stått helt still. Men kanske var lösningen så genialisk att prototypen räckte. Vev mekaniken till sidofönstret på en säg 75 år nyare bil ser i princip likadan ut.
Dörrhandtagen är små designade smycken. Vad jag ofta hänförs på riktigt gamla bilar är mödan och känslan som lagts ner på detaljer. Vi måste tänka att det här är ju från en tid då det var papper och penna som gällde. Sedan manuell bearbetning med filande och järnsåg innan resultatet kunde beskådas och beslut tas om produktion.
Precis som med dörrhandtaget är vev och låsvred små bearbetade vackra detaljer med samma "barn-mössa spetsar" design.
Det är otroligt svårt att inte känna sig nöjd. När det går bra i verkstan med hög musik på stereon och prylar enkelt faller på plats så blir jag så lycklig att det känns som om det inte finns några hinder.
Med bägge dörrar på plats i snar framtid är det dags att ta in bakdelen från karossen.
1928 fanns inte tekniken att pressa så stora plåtytor som ett helt tak. Därför gjorde man ett ramverk av trä med reglar där ett typ kycklingnät och stoppning spikades fast. Sedan kläddes konstruktionen med pegamoid.
Jag kapar loss bakstycket omedelbart intill sidorutan. Detta snitt ska sedan giftas ihop med b-stolpen. Nu börjar det här bli både ett kul och spännande jobb.
Jag bara var tvungen att hämta kylarmateln och sätta den på sin plats fram om inte annat för att få lite koll på linjerna. Kylarmärket är bara så vackert.
