Små husbilar vid Stora Stöten

Välkomna till Falu koppargruva stod det i mejlet. Bara några minuter senare ringer Anna-Lena Grusell, chef för besöksservicen vid gruvan. – Ni måste komma hit. Jag bjuder på mat. Där var betänketiden slut. Men ska vi vara helt ärliga var inte födan avgörande. Koppargruvan i Falun är Världsarvslistad – och i världsklass. Än bättre blir det när Anna-Lena tar sig an oss med energi och hjärta. Vi far runt mellan modeller av Polhems uppfordringsverk och repslageri-museum där järntrådar tvinnas till hissvajrar. Gruvan drev på den tekniska utvecklingen i flera hundra år. Vaktmästaren Christer Karlsson har alltid en extra nyckel i sin knippa i tvåkilosklass och innan vi hinner att fattat har han låst upp en rödfärgad dörr och lockat ut oss till Sveriges vidrigaste plats. Hit kommer inte vanliga turister, bara de som reser i husbilar byggda på Saab. – Kom ut på gallret, säger Christer. Ler han inte lite? Det är då vi tittar ner. Vi står rakt över ett drygt 200 meter djupt gruvschakt. Någonstans där nere i jordens helvetespunkt lyser en ensam, livrädd glödlampa. Tvångstankar och livslånga mardrömmar har triggats av betydligt mindre händelser än så. Vi får höra berättelser om gruvarbetare som åkte upp och ner i gruvhinken och svingade sig av i farten vid rätt ort, på halkiga träskor med bloss i munnen och full packning. Om hur sjusovare bestraffades och hur Fet-Mats slutade sina dagar nere i mörkret. Efter att bara ha snuddat vid denna mer än tusenåriga gruvhistoria ter det sig lite futtigt att ställa sig och snacka bil. Men det går. Ett gäng entusiaster från företrädelsevis Dalarnas Automobilklubb hade slutit upp på gårdsplanen utanför gruvkontoret. Vi tror att Anna-Lena och Christer hade ett finger med i spelet även där. Tack för en suverän eftermiddag! Du hittar mer på: www.falugruva.se