I Klassiker nr 3/2015 berättar vi om Leo och Britta Tattis resor med sina MG TD. Nyligen har de kommit hem från den senaste resan till Finland. Här är deras egen berättelse om årets resa och några av deras bilder från resorna.
Det är livsfarligt att leva. Blir man inte mördad eller överkörd av tåget går man lugnt och lägger sig och när man vaknar på morgonen är man död. Fast hittills har ingen dött i Talwiajo, men efter förra årets resa med obefintlig sikt var det närapå och då sa Britta ”Aldrig mer ska
jag utsätta mig för nåt sådant”. Jag höll med, som jag alltid gör och tröstade henne med att ”Det kan inte bli värre”. Som den sanna optimisten och bara för att säga emot mig sa hon ” Det kan det visst det och nästa gång ska jag köra. Och då blir det trettonde gången. Så var det med den saken.
Jag lyckades få tag på 4 N O S 40 år gamla helt obegagnade Michelin vinterdäck med dubb för rätt peng och fälgar dök upp efter en annons i Bulletinen, så nu var det bar å åk, som Stenmark sa. Den här gången hade vi bestämt att inte bestämma nåt i förväg
utan vi övernattar där det finns lämplig möjlighet. Vi var på väg när vår dotter Christine ringde och frågade. ”Vem
är det som kör”? ” Det är jag” sa Britta. ”Då behöver jag inte oroa mig” sa hon, vad hon nu menade med det?
Första etappen gick i alla fall från Vallentuna över Uppsala och väg 272 ”tidernas väg” genom Gysinge där vi intog en delikat räkmacka och sen bar det av genom Sandviken, Ockelbo och Bollnäs, då jag föreslog på skoj att vi skulle övernatta hos Lill-Babs i Järvsö, Jag har för mig att hon har ett hotell där. ”Ok” sa Britta och svängde in på ett gästgiveri på höger sida. Det var inte Lill-Babs, det var Pelle Bergman, medlem i MG-klubben och ägare till en gul MGB och vi blev hjärtligt mottagna och fotograferade och hamnade omedelbart på Facebook och fick ett rum till specialpris.
Temperaturen höll sig envist på fel sida om strecket så vägen var blöt hela tiden, utom mellan Ånge-Bräcke-Hammerdal, då det var nästan nollgradigt och vägen var bitvis torr men sen slaskade det till fram till Örnsköldsvik, där vi övernattade. Blöt E4 till Umeå och sen 364 över Burträsk, där trots plusgrader snön vackert låg kvar på vägbanan. Mellan Skellefteå och Piteå var det åter blöt E4.
Nånstans mellan Luleå och Kalix närmade sig temperaturen 0 och vägen var torr ett tag men en var det slask igen till Torneå. Vi inkvarterade oss hos Esa på hans trevliga Bed & Breakfast som har 8 rum och vi fick följaktligen nummer 9. Förklara det den som kan.
Resväskan som troligen är från början av förra århundradet och hängt med på alla våra äventyr ville inte vara med längre, gångjärnen sa upp sig så vi fick lägga på en extra rem för att få det att gå ihop. I Kokkola fick vi åter ett rum med bastu, så då blev man nästan mänsklig igen.
Dag 6 Fredag den 13:e Med solen i ögonen dirigerade GPS:n oss mot Peurunka, där vi skulle bo och där både start och mål var förlagda. Men först måste vi tanka. Det hade varit glest med mackar, så när det dök upp nåt som såg ut som nånting från 50-talet svängde vi in där.
Är det en Mack? eller är det ett museum? Är det öppet? Vi stannade i alla fall där och bensinpumparna såg ut som dom gjort för 60 år sen och såg ut att fungera. Jag hann knappt öppna tanklocket när det dök upp en kille i cowboyhatt av läder och var eld och lågor över bil och besättning. Han pratade på och frågade så jag höll på att glömma varför vi var där, men då gick han in och slog på pumpen så vi fick tanka. Jag frågade om han hade olja, det hade han och han fyllde på med ett gammaldags litermått. Det var Service, som det var då. Med GPS hjälp kom vi fram till vårt hotell i Peurunka med nöd och näppe. Anläggningen var så stor att vi inte visste var man skulle checka in, så vi var rätt vilse ett tag. När vi äntligen fått reda på var vi skulle bo hittade vi inte bilen. Det löste sig så småningom, vi fick parkera MG:n alldeles utanför fönstret. Med motorvärmaren på.
Lördag morgon var det rallydags med 216 fordon av 50 olika märken och modeller startklara. Vi hade ett så pass lågt startnummer så vi kom iväg rätt smidigt och åkte banan utan några som helst svårigheter utom möjligen frågorna på kontrollerna. Lunchuppehållet var också förlagt på Peurunka, där vi bodde och vi parkerade och gick och käkade lunch. Och sen var nästa uppgift att hitta bilen igen. Tur att det inte ingick i tävlingen.
Andra varvet var något kortare och utan tävlingsprov, så snart var vi i mål och kunde koppla av med en pilsner i väntan på kvällens middag med prisutdelning. Först på söndagen inför hemresan kom kylan. Efter fikauppehållet tyckte Britta att jag skulle få köra och då upptäckte jag att bilen hade fått intressanta vägegenskaper. När jag gasade drog den åt höger och när jag släppte gasen drog den åt vänster. Bakaxeln satt nog löst. Britta hade inte märkt nåt . På dom krokiga vägarna stämde det ändå. Vi kom i alla fall fram till Rauno och Ann i Esbo och drog åt bultarna och väl hemma gjorde jag en ordentlig översyn, så nu sitter den som den ska. Trots allt, både Brittas löfte i början och att det var trettonde gången, hände det inget allvarligt, så egentligen har jag inget att skriva om, så glöm alltihop!
Gasa (5) 
