När ingenjörerna och bilbyggarna hos Rolls-Royce i Crewe gick till jobbet på femtio- och sextiotalet var det med taktfasta steg, morskt mod och beslutsamhet i blicken. Hela världen spejade framåt och man var i full färd att ställa en ny, modern bil ovanpå anorna. En bil för sextio- och sjuttiotal, en teknikladdad bil. För första gången en bil med självbärande kaross.
Ingen räknade dock med att den skulle byggas så länge som blev fallet så redan när sjuttiotalet tultade runt i blöjor vässade man ritstiften och smorde upp räknestickorna. Men det var inte bara allmänna kristider och glåmiga framtidsutsikter; själva företaget stod och vacklade vid branten…
Hm, jag anar besparingar och tunn budget här…?
Jag önskar att jag kunde beslå dig med fel, men dina instinkter är med dig. Tänker man brittisk bilindustri och sjuttiotal är det lätt hänt att automatlarmet löser ut. Nog för att Rolls-Royces biltillverkning hade svårt att få plus och minus att gå ihop men den här gången var det faktiskt stora starka flygmotordivisionen som hade dabbat sig.
Under utvecklingen av en motor de hade sålt in till amerikanska Lockheed, till fast pris, satsade man hårt på ett kolfibermaterial kallat Hyfil. Lättare och starkare än titan! Tyvärr pallade det inte när fåglar sögs in och träffade rotorbladen. Kort sagt; R-R fick lägga oerhörda resurser på att lösa problemet (tillbaka till titan) och firmans pund brann som träffat av en jetstråle. I februari 1971 var det bara en tunn rökslinga kvar; Rolls-Royce gick i konkurs.
Oj, men hur… hur gick det sen?
Att tappa en nationalklenod gick förstås inte för sig. R-R gick över i statlig ägo och organiserades om, ingen enkel process men efter turer både hit och dit skildes flyget från bilarna och Rolls-Royce Motors blev självständigt 1973. Kanske inte den bästa tajmingen i en värld som blivit än värre glåmig och behängd med oljekriser. Men det fanns, trots politiska vindar, en marknad för kvalitet och klassisk lyx. Det gick faktiskt riktigt bra för Rolls, även om man inte Joakim von Anka-badade i pengar.
Så man kunde satsa på en ny bil ändå?
Både ja och nej. Att det skulle tas fram en ny bil var det inget snack om vid det här laget. Det fanns sedan 1972 ett officiellt projekt och en intern modellkod: SZ, logiskt som efterföljare till Shadow som var känd som SY. R-R:s designchef John Blatchley hade slutat några år tidigare och ersatts av Fritz Feller, född i Österrike men bosatt sedan länge i England. Han var delaktig redan i Silver Shadow och långt ifrån någon duvunge. Feller fick i uppdrag att slipa fram formen på den nya bilen; den skulle vara större och se modernare ut. Men det var ju det där med pengarna. Att göra om det man gjort 15 år tidigare och börja från scratch igen var uteslutet. Så, go ahead Fritz, trolla med knäna!