Paus i Norsholm. Vid Göta kanal. Härliga Östergötland. Som de saltgurksnarkomaner vi är var vi bara tvungna att ladda upp ordentligt med Brinks färsksaltade i gårdsbutiken utanför Kimsta. Ett kilo kan i bästa fall räcka till Småland. Mobiltelefonen proppad med mejl och flera samtal i röstbrevlådan. Vi känner oss välkomna precis överallt och några har redan förstått vad det hela går ut på och kastat in flotta erbjudanden om käk... Härligt. Det lär bli en händelserik vecka, förhoppningsbvis helt befriad från snabbmat, detta fördärv. Rapport från transporten av 92:an säger att man nu har Jönköping i synranden. En förtrupp i en Saab cabriolet touchar Värnamo any minute. Nu måste vi lägga mil. Klockan 12 i morgon går starskottet i Ystad. På torget. Måtte det inte vara ett sådant där bilbefriat torg. Vi kanske kan klassa in som valstugor eller nått. Vill du mejla oss så är det: sverigeresan@gmail.com

Det var en omgång ordentligt urkokta besättningsmän som rann ut på Ystads gatstensbelagda turistparadis. Men nu var det natt och mopedbilar blandades med femtiotalets fenmaskiner. En och annan epatraktor. Och så vi då i en Saab 95 – som omedelbart fick soppatorsk! Det var en stilenlig avrundning efter en kväll av idel missöden. Hungriga var vi också. På motorvägen sprack avgaspackningen, den nybytta. Nu låter bilen som en tröska. I det läget försökte jag muntra upp mig med lite kartstudier i läslampans sken. Ljuskäglan från den handplockade armaturen, den jag köpte för flera år sedan för dess utstuderade design, var mildgult och vackert. När jag kom till Brösarp i mina tankar rann plötsligt plastglas ur sitt fäste. Bokstavligen rann. Den hade smält på en sekund. När svordomarna gjort sitt tände jag nästa lampa. Försjönk på nytt. Även den en speciellt utvald armatur, perfekt i stil och utförande för just min husbil. Så smälte den också. På en halv sekund. Bensinproblemet löstes tack vare hjälpsamme Erik Weberup som kom från ingenstans i sin Saab cabriolet. Plötsligt var han bara där med en dunk och ett leende. Tack! Vid pass halv ett på natten, efter en fatal felkörning kunde vi i mörkret rulla in i den lilla versionen av peace & love festivalen utanför Kåseberga. Där väntade Nordiska Typ2-klubben med sina härliga folkor. På plats var också gänget från Borlänge. Äntligen!

Expeditionen får förstärkning i Jönköping. Stefan Wulff kastar in en sedan l'&aumlänge uppblåst luftmadrass, den landar bredvid den längs vägen inköpta grillen samt kylboxen. Trasslar in sig i två brassestolar som redan dragit på sig åtskilliga svordomar. Vardagsrummet var ju nystädat alldeles nyss... Vi har 32 grader i skuggan (termometern sitter under skafferiet). Luftväxlingen är aningen bättre än den i Apollo 13. Just nu tröskar vi Småland. I Markaryd är det dags att tanka – igen. Bensinräkningen för det här äventyret kommer nog även den hamna i Apolloklass. Ikväll (i natt?) hoppas vi på lite beachparty med Nordiska Typ 2-klubben på en strand nära Ystad. Folkabussar och andra sorters bussar i skön samvaro. Gitarr? Jodå, den ligger inknökad bakom campingbordet, yllefiltarna och flatbäddsskannern...

Fullt med folk på torget i Ystad. Vi träffar entusiaster som tagit tåg, buss och fotvandrat hit bara för att träffa oss och se på husbilarna. Erik i sin Dyna Panhard Z 1955 hänger på karavanen just nu. En störtskön originalbil som du kommer att få läsa om i Klassiker senare i år. Alla är rödmosiga av värmen. Niclas har minst 40 grader i 92-husbilen. Vi är på rull och snart är det snart kaffedags i Hammenhög. Sedan blir det Autoseum i Simrishamn. Möt oss där!

Plötsligt ville inte 92:an starta. Även om strömförbrukarna är få, nästan i moppeklass, går det inte att köra utan laddning i all oändlighet. Som tur är hade vi ett splirrans nytt extrabatteri i 95:an. Anders tog som vanligt tag i sakern och utförde skiftet.. Det nya batteriet ställdes för väghållningens skull mitt i bodelen, ansluter med startkablar. Det ser lite otäckt, tortyrmässigt ut. Anders (som avskrivits från alla nakenchockanklagelser) ser mer brydd ut för varje mil vi närmar oss Jönköping. En ny rem är verkligen nödvändig. Nu! Hör av dig du småländska maskinaffärsföreståndare! Snälla, öppna din butik om så för bara några minuter! Eller du Saabfantast. Sluta krama ditt vitrinskåp. Låt den där museiremmen du lagrat så länge nu göra lite nytta! Vi kan ju inte låta vår karavan stoppas av så enkla saker...

Tipsen strömmar in – tack! Efter en belönade tur över Ödestugu och Tenhult rullade vi in till Huskvarna där Anders Danling mötte upp med en original Saab 92 generatorrem. Väldigt original. Remmen var  gissningsvis tillverkad våren 1954 och efter helt arbetsliv förväntades den nu ta tjänst i en Saab 92h. Om den avskrivna remmen var fransig i överkant var den här bara, tja, väldigt sliten.

Men det är gesten som räknas och kontakten med Anders hade det goda med sig att vi nu hamnat i Klerebo, en gård uppe på en höjd med utsikt över en konstgjord damm och en sexhjulsdriven Scania. Anders kompis bor här, men är inte hemma.

Alla utom Anders Johannesson (som gillar Volvo 480) föll som furor för Anders Danlings enastående Saab 96 1960, en lågmilare med bara 1 600 mil!

Åskan rullar runt våra huvuden och vi funderar som bäst på om husbilarna verkligen kan fungera som en Faradays bur, med tanke på alla träskivor, kuddar och stödben i marken.

Remproblematiken diskuteras nu intensivt. Vi skjuter nog på det hela tills i morgon bitti. Men återigen: tack för engagerade tips. Vi återkommer!

Klart att jag visste att den stod där. Men man behöver ju inte berätta allt för alla hela tiden. Roligare då att liksom släntra förbi och låta folk tro att det är de själva som gör upptäckten. Niclas gick i spinn direkt. – Kolla den är fyrväxlad. Kalle fick något jagat i blicket och till och med Anders gick igång på karossens skick. Trots att Saab 93:an stod i högt gräs hade inte rosten tagit struptag om själva vagnkorgen. Att dörrarna fått sig en släng är inte mycket att diskutera.. – Jag förzinkade karossen, berättar ägaren när vi får fatt i honom. Det visar sig att bilen stått i 13 år, men att den rullat i Stockholm i slutet av 1980-talet. Minnesbilderna rullar in. Den var en välbekant syn på Kungsholmen/Birkastan, en riktig uppenbarelse, Den är som man minns den än idag, djärvt tvåfärgad och har mässingsöverdragen instrumentpanel. Sidostyckena i inredningen går i blommigt, tjockt möbeltyg. Men stolar och säten i skinn är borta, inställda i ett förråd får vi veta. Ägaren berättar att dottern snart ska ta över och sedan förklarar han sin passionerade kärlek till den droppformade Saaben. Vi förstår precis. Och stänger motorhuven. För en kort sekund glimmar den helkromade luftrenaren till där nere. Det skulle aldrig falla oss in att lägga ett skambud.

Femtiotalets bilexplosion orsakade akut garagebrist i landet vilket fick pigga småindustrier att vakna till. Man presenterade kluriga lösningar i olika former. Från Eskilstuna kom det ordentligt isolerade Termogaraget, en liten bågformad sak som smälter lika fint in på Mars baksida som i ett mellansvenskt pastoralt landskap. Tyvärr var storleken anpassad efter familjens folkbil och inte en rejäl husbil. Hade så varit fallet hade vi snattat den här på direkten.