Gårdagens natt blev intressant för herrarna i 92:an. En del psykedeliska drömmar får man gissa. Och inte minst: ett nytt inslag i det luktfundament av svett vi alla vid det här laget accepterat som ett helt naturligt inslag i expeditionen. Vi talar bensin. På förmiddagen fanns det för lite. Det blev torsk i 92:an, men det var inte värre än att reservdunken löste problemet. Några timmar senare försvann den lilla rälsbussens vackra ansikte i min backspegel. Telefonrapport på det: – Han går inte. Du måste fixa sju meter bensinslang. Nu! Alla affärer stängda. Motala låg närmast och OK-macken lokaliserades. Jag var just i färd med att klippa navelslangen när telefonen ringde på nytt. – Glöm det. Det är soppapumpen som lagt av. Hårdgooglingen av soppapump+Motala avbröts nästan direkt av ny ringsignal. – Nu går han igen. Lagat sig själv. Det visar sig att pumpen helt enkelt överhettat. Experimenten vid vägkanten utfördes helt i onödan, men det blev säkert en god historia för de bilister som svepte förbi med tre decimeters marginal. Tre-fyra män i bar överkropp (alternativt extremt svettiga teamtröjor) som hukar och krälar och med en luftmadrasspump försöker trycka bränsle genom ett undangömt bensinrör. Efterspelet kommer nästa morgon. Niclas ögon står i kors. Anders klagar på huvudvärk. Men så här bra har man inte sovit på hela resan. Soppa har runnit in i bilen och sugits upp av Niclas luftmadrass…

Expeditionens mest centrala funktion gav upp någonstans i mörkret mellan Skålsjö och Mållångsbo. Cigarettuttaget. Därmed tynade blogginläggen i samma takt med datorskärmens batteristapel. Vägarbeten gjorde dessutom tillvaron i soffgruppen ganska plågsam. Det är närmast ett under att jag så här långt inte kräkts ner tangentbordet. Anders påbörjade reparationerna av uttaget omedelbart, runt klockan 23.40. Han såg sammanbiten ut. Jag hittade mot alla odds ett aktivt eluttag inom upptagningsområdet för vår längsta skarvsladd. Där är vi nu. Vid ett elluttag någonstans i Hälsingland (Nyckeldata så här långt: total körsträcka, 1 248 km. Körtid 35 timmar och 38 minuter. Snitthastighet 35 km/h)

Det blev förhållandevis många mil med Klassikers husbil – 256,8 under en hel vecka. Tävlingen att gissa mätarställningen uppmärksammades av hela två personer. När vi alldeles nyss passerade Stockholmsskylten stod Veglia-mätaren på 96417. Närmast kom Anders Hjelm, yep the very Anders som spårade på Rikstian åt oss med sin coola Pontiac Grand Prix. Anders gissade 30,5 km från facit. På andra plats kom Äva-Lena Jansson i Karlskoga. Hon gissade 43,2 km fel. Men du, får en prenumeration du också, bara för att bevisa att det lönar sig att vara kompis med Klassiker.

Loppisbesöken har det goda med sig att husbilsforskningen tagit ett skutt framåt. Eller om det var på ett av de många cafeér vi trakterat. Det är mindre viktigt. Det riktigt väsentliga är att vi alltså hittade och bläddrade i en Teknikens Värld från 1954, med ett reportage från S:t Eriksmässan i Stockholm. Brallis i helbild, förstås, men strax intill – wow! På mässan en Goliath-husbil med utfällbar bodel av rent amerikanskt snitt. Förutom ett hastigt uppflammande habegär, av det extrema slaget, väcktes en del funderingar. Finns det husbilar äldre än våra som gjordes 1963 och 1965? Att påstå att något är äldst, först, snabbast är att ge sig ut på tunn is. Klart det finns fler riktigt gamla husbilar, om man med husbil menar en ombyggd skåpbil eller en lastbil eller pick up som fått en bodel fastspikad på flaket. Och dit får väl den störtsköna Goliathen räknas. Man ska aldrig uttala sig tvärsäkert, men frågan är ändå om våra vagnar är de äldsta? Då menar vi husbilar som en egen fordonssort, eller helbyggda som de kallas i dagens vokabulär. Tills vi fått in mer uppgifter får löpsedeln från Expressen lördagen 18 september tala sitt tydliga språk. Tidningen visade då upp Ramsele-husbil nummer två, i det utförande som de serietillverkade vagnarna sannolikt skulle ha haft. Man hade klara problem med att hitta ett beskrivande ord, men kom fram till ”husbil”. Var det första gången ordet användes i svenska språket? Något som förbryllar oss längs vår resväg är INGEN säger sig ha sett någon av husbilarna då de var i bruk, på riktigt så att säga. Att INGEN har ett kort i sitt album. Det är ett stort mysterium. Familjen Johannesson själva var sparsamma med filmrullarna och utöver dessa få instamaticsnäpp finns bara några enstaka bilder. Har du bilder? Hör av dig! 08-736 12 46 eller sverigeresan@gmail.com

Varför ska bara ungdomar få ha ungdomsgård? Orättvist tyckte ett gäng i Svärdsjö och köpte den gamla vägverksstationen efter att ha bildad en ekonomiskt förening. Ytor saknas inte. En gång till: Ytor. Saknas. Inte. Knappast flit och ambitionsnivå heller bland de 16 medlemmarna. Den funkispräglade stationen med ekonomibyggnader och förråd (att dregla över) underhålls noggrant efter schema och byggnaderna i sig utstrålar den där speciella när-Sverige-hade-råd känslan ned överdimensionerade bjälklag, puts av högsta kvalitet, fack och lådor till allt och jobb åt alla. Men nu var det bilarna. Med bara en timmes förvarning har Bertil Jackson och hans kompisar trollat fram ett smörgåsbord. Sommarens ”basutställning” handlar om Volkswagen och i stora hallen visar några riktigt sköna folkor och några rätt fula. Men dem gillar vi lika mycket. På gården är den röda tråden ”hjul” i allt från cykelbil till Dodge Charger, framplockat för vår skull. En försynt fråga angående ett vrak utvecklar sig till en happening av stora mått. Vrak är kanske ett starkt ord, men säg "svårt nedgången", om en Opel Six Cabriolet 1934/35. För inte går väl en sån att starta? Går väl visst. Och snart är hela gänget igångsatt för att få liv i motorn. Det kablas, pytsas i förgasare, skjuts, svettas… hur det gick får du läsa i tidningen framöver… Sista torsdagen varje månad fikaträff på stationen. Nu på sommaren går det dessutom att bada. Jaså, jag nämnde inte det. Det är alltså sjötomt. http://www.svardsjo-vbk.se