Långa sträckor idag. Glesare mellan orterna. Vi måste blåsa på om vi ska vara i Ramsele i morgon förmiddag. Men lite loppis får det bli. Nödvändiga stopp när det blir monotont. Bräcke bräcker Nyhem i utbud och priser, men Nyhem tar igen på antal rum. Ett helt hyreshus med grejer i varenda lägenhet. Undrar hur det gick med den arkitektens karriär. Som det ser ut nu vevar vi ner stödbenen i Bispgården ikväll.

Välkomna till Falu koppargruva stod det i mejlet. Bara några minuter senare ringer Anna-Lena Grusell, chef för besöksservicen vid gruvan. – Ni måste komma hit. Jag bjuder på mat. Där var betänketiden slut. Men ska vi vara helt ärliga var inte födan avgörande. Koppargruvan i Falun är Världsarvslistad – och i världsklass. Än bättre blir det när Anna-Lena tar sig an oss med energi och hjärta. Vi far runt mellan modeller av Polhems uppfordringsverk och repslageri-museum där järntrådar tvinnas till hissvajrar. Gruvan drev på den tekniska utvecklingen i flera hundra år. Vaktmästaren Christer Karlsson har alltid en extra nyckel i sin knippa i tvåkilosklass och innan vi hinner att fattat har han låst upp en rödfärgad dörr och lockat ut oss till Sveriges vidrigaste plats. Hit kommer inte vanliga turister, bara de som reser i husbilar byggda på Saab. – Kom ut på gallret, säger Christer. Ler han inte lite? Det är då vi tittar ner. Vi står rakt över ett drygt 200 meter djupt gruvschakt. Någonstans där nere i jordens helvetespunkt lyser en ensam, livrädd glödlampa. Tvångstankar och livslånga mardrömmar har triggats av betydligt mindre händelser än så. Vi får höra berättelser om gruvarbetare som åkte upp och ner i gruvhinken och svingade sig av i farten vid rätt ort, på halkiga träskor med bloss i munnen och full packning. Om hur sjusovare bestraffades och hur Fet-Mats slutade sina dagar nere i mörkret. Efter att bara ha snuddat vid denna mer än tusenåriga gruvhistoria ter det sig lite futtigt att ställa sig och snacka bil. Men det går. Ett gäng entusiaster från företrädelsevis Dalarnas Automobilklubb hade slutit upp på gårdsplanen utanför gruvkontoret. Vi tror att Anna-Lena och Christer hade ett finger med i spelet även där. Tack för en suverän eftermiddag! Du hittar mer på: www.falugruva.se

– Den här fick jag av min fru Karin i 50-årspresent, säger Lasse Hedman och svingar sig upp i en orange och grann Landsverk, en maskin som gräver effektivare än den går fort på vägen. Toppfarten är 30 knyck och då hörs det över halva Hälsingland. För bara någon helg sedan tog han turen in till bygdegården i Järvsö för att visa upp sin maskin. Den fungerar perfekt, men det är ingen bra konstruktion i vissa detaljer, menar Lasse, Bland annat är bromscylindrar hämtade från Volvo PV. Lingrävare ska det vara och det står åtskilliga på gården. Tunga trotjänare iklädda rostkostym eller nytvättat jobbarställ, men kraftfulla logotyper. Järn i massor. Maskiner som byggde det moderna Sverige och sedan glömdes bort i grusgropar och bakom magasin. Tur att det finns folk som Lasse och Karin, som påminner oss om att även detta är ett kulturarv. Men det kostar på att vara maskinräddare. – Hittar man någon blir det alltid tal om kilopris, kanske två kronor. Och så frakten på det... Se mer på hemsidan: http://www.veteranmaskiner.se