I Åmmeberg sydväst om Askersund stannar vi. Här är en klassisk bruksort, komplett med badhus och kägelbana. Det är ganska tyst nuförtiden. Men vackert.

Ett stjärnfoto är obligatoriskt varje gång.

Så även denna.

God kväll! Beklagar att det inte blivit några inlägg under dagen. Från det att vi bröt lägret i morse i Bispgården har det varit full sula. De sista åtta milen gick problemfritt och mottagandet i Ramsele blev hjärtligt.

Det kändes som om husbilarna fick helium i slangarna, och flöt viktlöst in på träffområdet.

Även de båda besättningarna klev ur sina upphettade lådor med lätta steg; Anders och Niclas i gammelbilen och jag och Frida i den rödgrå.

Våra trogna satelliter i detta projekt, Kalle, Ola, Lars-Göran och Stefan verkade lika nöjda över att vara framme. De har suttit med halvgas i sina transportmedel mest hela vägen.

De har krupit in i sina plåtskal och tält om kvällarna och uträttat ärenden och berett vår väg om dagarna. Utan deras insatser hade resan både varit krångligare och framför allt mer entonig. Flera medlemmar ur Föreningen Saab 92h mötte upp, personer som varit djupt involverade i 92:ans återfödelse.

Det kändes speciellt och även de kunde med rätta känna sig stolta över bedriften. För någon form av bedrift är det nog ändå. Att 95:an skulle lunka på hade vi nog på känn, den har ju snart gått 10 000 mil.

Men att 92:an med sin krabatmotor klarade denna distans, märk väl, fortfarande i denna dag utan att motorn öppnats efter 40 års skogsvistelse, är inget annat än ett mirakel. Den låg därute i skogen, hela tiden med livsgnistan i behåll. Torsten Johannesson idéer fungerade i praktiken. Härmed bevisat.

Efter 161 körda mil, Ystad-Ramsele. Att den sedan blev vald till juryns favorit-tvåtaktare var en trevlig bonus. Själv gick jag in i projektet som en lätt stressad 42-åring och kom ut som en klart orakad, lagom svettgonande 43-åring, avslappnad på ett sätt som bara riktigt rolig bilkörning kan bibringa, med massor av nya idéer och ett för ögonen, och jag tror inte det blir svårt att få igång gubbarna i 92h: det här måste vi göra om!

Detta sagt i den näst sista blogginlägget, en serie malande textmassor frampressade i en stekhet plåtlåda med Sverige svischande förbi utanför de lövtunna väggarna.

Tack alla! Hoppas ni har haft lika roligt som vi.

Hej, hela den här veckan har jag varit med pappa i husbilen. Det har varit superkul och spännande. Under resan hittade jag olika djur till exempel får, hästar, kameler, kor, fåglar, grodor, en död orm och lite mer. Det var spännande när vi var i Falun och tittade på Falukoppargruva. Vi skulle gått ner och tittat i gruvan men vi hann inte. Jag ville se en Berguv som bodde där men den kommer nästan bara fram på natten. Hälsningar Frida

Projektet lider mot sitt slut. Blandade känslor. Många mil. 152 friska mil så här långt. 41 timmar och 44 minuter körtid. Snittet: 36,4 km/h. Toppfart oförändrad. Vi har åtta mil kvar till Ramsele. Där ska Föreningen Saab 92h få en exlusiv förhandstitt på filamren Joakim Stråhles dokumentär om 92-husbilen. Han har följt projektet från början. Spännande! Sedan blir det årsmöte i föreningen och naturligtvis mingel och snack med de trevliga ångermanlänningarna. Classic & Veteranfordonsdagen startar klockan 10.00. Läs mer på http://www.ramsele.com/presentation/motorhistorikerna

Långa sträckor idag. Glesare mellan orterna. Vi måste blåsa på om vi ska vara i Ramsele i morgon förmiddag. Men lite loppis får det bli. Nödvändiga stopp när det blir monotont. Bräcke bräcker Nyhem i utbud och priser, men Nyhem tar igen på antal rum. Ett helt hyreshus med grejer i varenda lägenhet. Undrar hur det gick med den arkitektens karriär. Som det ser ut nu vevar vi ner stödbenen i Bispgården ikväll.

Välkomna till Falu koppargruva stod det i mejlet. Bara några minuter senare ringer Anna-Lena Grusell, chef för besöksservicen vid gruvan. – Ni måste komma hit. Jag bjuder på mat. Där var betänketiden slut. Men ska vi vara helt ärliga var inte födan avgörande. Koppargruvan i Falun är Världsarvslistad – och i världsklass. Än bättre blir det när Anna-Lena tar sig an oss med energi och hjärta. Vi far runt mellan modeller av Polhems uppfordringsverk och repslageri-museum där järntrådar tvinnas till hissvajrar. Gruvan drev på den tekniska utvecklingen i flera hundra år. Vaktmästaren Christer Karlsson har alltid en extra nyckel i sin knippa i tvåkilosklass och innan vi hinner att fattat har han låst upp en rödfärgad dörr och lockat ut oss till Sveriges vidrigaste plats. Hit kommer inte vanliga turister, bara de som reser i husbilar byggda på Saab. – Kom ut på gallret, säger Christer. Ler han inte lite? Det är då vi tittar ner. Vi står rakt över ett drygt 200 meter djupt gruvschakt. Någonstans där nere i jordens helvetespunkt lyser en ensam, livrädd glödlampa. Tvångstankar och livslånga mardrömmar har triggats av betydligt mindre händelser än så. Vi får höra berättelser om gruvarbetare som åkte upp och ner i gruvhinken och svingade sig av i farten vid rätt ort, på halkiga träskor med bloss i munnen och full packning. Om hur sjusovare bestraffades och hur Fet-Mats slutade sina dagar nere i mörkret. Efter att bara ha snuddat vid denna mer än tusenåriga gruvhistoria ter det sig lite futtigt att ställa sig och snacka bil. Men det går. Ett gäng entusiaster från företrädelsevis Dalarnas Automobilklubb hade slutit upp på gårdsplanen utanför gruvkontoret. Vi tror att Anna-Lena och Christer hade ett finger med i spelet även där. Tack för en suverän eftermiddag! Du hittar mer på: www.falugruva.se

– Den här fick jag av min fru Karin i 50-årspresent, säger Lasse Hedman och svingar sig upp i en orange och grann Landsverk, en maskin som gräver effektivare än den går fort på vägen. Toppfarten är 30 knyck och då hörs det över halva Hälsingland. För bara någon helg sedan tog han turen in till bygdegården i Järvsö för att visa upp sin maskin. Den fungerar perfekt, men det är ingen bra konstruktion i vissa detaljer, menar Lasse, Bland annat är bromscylindrar hämtade från Volvo PV. Lingrävare ska det vara och det står åtskilliga på gården. Tunga trotjänare iklädda rostkostym eller nytvättat jobbarställ, men kraftfulla logotyper. Järn i massor. Maskiner som byggde det moderna Sverige och sedan glömdes bort i grusgropar och bakom magasin. Tur att det finns folk som Lasse och Karin, som påminner oss om att även detta är ett kulturarv. Men det kostar på att vara maskinräddare. – Hittar man någon blir det alltid tal om kilopris, kanske två kronor. Och så frakten på det... Se mer på hemsidan: http://www.veteranmaskiner.se